Självklart ska vi sträva efter ett samhälle där alla som stadigvarande bor i Sverige kan förstå och prata svenska. Men även om vi stärker svenskundervisningen behövs tolkar, för situationer där vardagssvenskan inte räcker till kommer fortfarande att uppstå. Det kan exempelvis vara svårt även för någon med svenska som modersmål att ta till sig innebörden av en medicinsk diagnos eller juridiska facktermer, och risken för missförstånd för den som lärt sig ett språk i vuxen ålder är än större.
Vi ser med oro på de politiska förslag som syftar till att avgiftsbelägga användningen av tolk i möte med myndigheter, rättsväsende eller sjukvård. Det kan leda till en situation där personer undviker nödvändiga kontakter för att de inte ha råd att betala eller är rädda för att bli missförstådda. Det försvårar också för den yrkesperson som behöver tolk för att kunna utföra sitt jobb.
Alternativet för den som inte har råd med tolk är att låta barn och anhöriga tolka. Men inga barn ska behöva tolka åt en sjuk förälder och inga kvinnor som utsätts för hedersvåld ska behöva ha sin förövare som tolk. Därför borde anhörigtolkning förbjudas, vilket flera partier också ställer sig bakom.
Att avgiftsbelägga tolk medför också en överhängande risk att samhällets kostnader faktiskt ökar, exempelvis genom felaktiga vårdinsatser. Danmark lyfts ofta fram som ett föregångsland i debatten, men i praktiken har tolkavgifterna skapat problem. Sedan 2018 har tolkanvändandet minskat med 30–35 procent inom sjukvården. Danska Lægeforeningen konstaterar att många drar sig för att söka vård och när de väl måste göra det är patienterna sjukare, alltså blir det dyrare för sjukvården att hjälpa dem.
Det kan också leda till ökade administrativa kostnader. Den danska tidningen DR rapporterade 2019 att det kostade sju miljoner danska kronor att samla in fyra miljoner danska kronor i obetalda tolkavgifter bara under det första året sedan avgift för tolk infördes. Utöver detta var det sex miljoner danska kronor i tolkavgifter som inte hade betalats in alls.
I bästa fall blir alltså avgiftsbelagd tolk endast en administrativ börda, och i värsta fall blir det en förlustaffär för skattebetalarna. Om drivkraften med att införa tolkavgift är att minska samhällets kostnader för tolktjänster finns andra vägar att gå, inte minst genom att satsa på digitala tolktjänster. Genom höjd beställarkompetens och bättre dialog mellan beställare och förmedlare kan vi också undvika spillkostnader, samtidigt som vi inte tummar på kvaliteten i tolkningen genom att välja bort auktoriserade och välutbildade tolkar.
Vi anser:
- att rätten till offentligt betald tolk i mötet med det offentliga bör värnas.
- att barn- och anhörigtolkning inom offentlig verksamhet förbjuds och att enbart professionella tolkar får användas.
- att Kammarkollegiet ges i uppdrag att höja offentliga Sveriges beställarkompetens.
Våra tolkar vittnar redan i dag om hur de ofta behöver reda ut felaktigheter när tolk inte använts eller när familjemedlemmar tolkat, en situation som kan förvärras om avgiftsbelagd tolk blir verklighet. Om en reform ska genomföras bör en eventuell utredning i direktiven beakta hur den kan förverkligas utan att rätts- och patientsäkerheten påverkas, utan ökade alternativkostnader för samhället och utan att barn- och anhörigtolkning får förekomma.
Johanna Chinchilla Ekberg
Director Community Interpreting